HTFF hade träning på Stadshagen, det var försäsong, det var kallt och det var snöblandat regn. Omöjligt att urskilja spelarna från varandra, alla hade mössor, vantar och så mycket kläder på sig som möjligt. Jag tror att det var uppvärmning, någon slags smidighetsövning två och två där man jobbade mot varandra. Ingen boll i sikte. Något att tyst lida sig igenom för alla inblandade (inklusive oss bakom sidlinjen) medan man tänker på annat. För alla inblandade utom en det vill säga. En röst hördes tydligt och i princip oavbrutet ljuda över planen med pepp och tydliga instruktioner i stil med - Kom igen nu Bajen, kämpa!, eller, - Ta iiiiiii!. Nej, inte Tommy Davidsson, tränaren. En spelare, en ny spelare i laget.
Jag minns inte om vi sa det till varandra redan då men jag har ibland tänkt tillbaka till den gången. Jag visste att hur det än gick med den fotbollskarriären så skulle det inte brista på grund av mjukt pannben. Det gjorde det inte heller. I en på grund av skadeproblem alldeles för kort karriär hann han visa både hjärta, hjärna och en förmåga att vara bäst när det gäller som mest. Dessutom har han visat efter den aktiva karriären att han personifierar det allra bästa i Hammarbyismen. Det har tagit honom långt bort från Söder och Bajenland rent geografiskt men Hammarbyismen har han tagit med sig och det startade alltså med HTFF på en grusplan. Det är en ynnest att ha följt honom sedan begynnelsen.
Det finns bara en, Sebastian Bojassén!
/ Mattiaz Lundkvist
